intervju med Odd Persson

Resteröds: Hej Odd, hur mår du?

Odd: Jag mår alltid bra. Så länge jag har havet är jag alltid glad och peppad!

Resteröds: Du lever din dröm nere i Sydafrika, berätta mer om ditt inspirerande liv?

Odd: Jag lever ett liv som kanske inte speglar det typiska svenska livet. Jag är en professionell big wave-surfare som följde min dröm och flyttade till Sydafrika. Det gör att jag kan vara nära och i havet som producerar några av världens vildaste och största vågor. 

Resteröds: Du har surfat några av världens största vågor, som Mavericks och fler. Berätta om något galet som vi aldrig skulle våga göra…?

Odd: Jag reser runt i världen för att jaga de största vågor jag kan hitta. Jag åkte till Mavericks i San Francisco, Kalifornien första gången när jag var 18 år gammal. Andra gången jag åkte dit var jag den första som paddlade ut från land under en historiskt stor dag med vågor över 60 fot. 

Resteröds: Det är grymt! Vi hörde också att både du och din bräda blev helt krossade förra året, och historien om brädans resa var helt otrolig. Kan du berätta?

Odd: Jag surfade ett big wave-spot i Kapstaden, Sydafrika som heter Sunset – ett rev som ligger över en kilometer ut till havs. Det var bara jag och två av mina vänner där ute. Efter att ha surfat i ett par timmar i den stora sjön dök plötsligt ett mycket större set upp vid horisonten. Den första vågen i setet landade rakt på mitt huvud och tryckte ner mig så djupt under ytan att min trumhinna sprack. Jag hann precis upp till ytan innan nästa våg slog över mig, och sedan nästa och nästa.

Vid den femte vågen kom jag upp till ytan helt groggy och desorienterad. Inte bara var jag yr av den spruckna trumhinnan och andfådd efter att havet hållit mig nere under ytan så länge – jag var förlamad från bröstet och neråt. Att inte kunna röra sig är inte direkt optimalt i stora vågor och starka strömmar. Som tur var såg mina två vänner att jag var i trubbel och paddlade mot mig.

Fortsättning...

När de nådde mig var de enda ord jag kunde få ur mig: ”Jag kan inte känna mina ben, jag kan inte röra mig.” Mina vänner simmade med mig mot land. De var tvungna att slita av fotremmarna från våra brädor eftersom vågorna fortsatte slå över oss och gjorde brädorna för farliga att vara fastbundna vid. Efter den långa simturen i det hårda havet nådde vi till slut stranden där jag lastades in i en ambulans. 

Efter en vecka på sjukhus kunde jag stå på benen igen. Efter många månaders rehab återhämtade jag mig helt. Nu känner jag mig stark igen och är tillbaka i vattnet och surfar stora vågor. 

Från dagen för olyckan gick det ett par veckor innan min vän fick ett samtal. Han hade nästan gett upp hoppet om att någon skulle hitta hans bräda uppspolad på någon annan strand – men det gjorde någon. De hittade hans bräda på en avlägsen del av en strand över 400 km från platsen där vi tvingades överge dem. En historia som få kan tro på. Historien om min egen bräda, som vi också var tvungna att lämna under olyckan, skulle dock chocka folk ännu mer. Över 16 veckor efter olyckan fick jag ett mejl där det stod: ”Är det här din bräda? Hittad i Namibia.” 

Min bräda hittades uppspolad i ett avstängt diamantområde mitt i den namibiska öknen, söder om Walvis Bay – över 1600 km fågelvägen från platsen för olyckan. Brädan var fortfarande hel. På alla mina brädor sitter alltid en Resteröds-dekal som visar det stöd jag har fått genom åren. Nambiern som hittade min bräda i öknen sökte upp Resteröds på nätet och efter vidare efterforskningar kom han i kontakt med mig..